Billy är min vän

Skulle ju till Ikea i fredags vid fyra-tiden. Slutade vid två snåret. Kvällen innan hade jag lagt mitt rykande färska Curriculum Vitae verción española på USB-minnet. När jag väl slutade skolan och tänkte mig skriva ut CV-helvetet hade ettorna och nollorna mest blivit nollor. Inget CV... Ska kanske nämna att vi blivit påminda både en och två gånger om vikten att förbereda sig väl inför intervjun. "Vilka är dina starka sidor? Vad kan du bidra med till företaget? Tänk igenom vad du vill ha ut av praktiken. Bättre för välklädd än nerklädd. Mycket viktigt att ha med sig ett CV! Helst på spanska." Jag misshandlade min datasticka verbalt och cyklade sedan som en idiot för att hinna hem och hämta CV-spanska.doc. Jag bor verkligen inte på vägen till Ikea... Jag hävdar bestämt att jag är en mycket lugn och sansad person men just då var jag sjukt arg, bra mycket sneare än när vakterna på Nef nekade mig inträde p.g.a... vad vet jag. Buddhistiska andningsövningar genom tunnelbanan fick att lugna ner mig något.

Men allt löste sig, jag hann dit i tid, inget blod spilldes på vägen. Drog på ett härligt försäljarsmile, la huvudet på sne och frågade efter personalingången. Fick slå mig ner och vänta en liten sekund i ett rum med vita väggar och olika Ikea ordspråk målade här och var. Sofforna? Anrika Ikeamöbeln Klippan. Mattorna? Ikea. Lamporna? Ikea. Ja ni fattar. Möbelvaruhusets Kung Kamprad hade ett litet altare med ikonbild och hela paketet där man kunde tända ett ljus eller lämna en liten blomma. Mycket trevligt och ganska äckligt på samma gång.

Alexandra hämtade mig strax efter fyra och ledde mig till ett litet konferensrum. Hon bad mig slå mig ner och gick sedan ut för att hämta övriga intervjuare (läs förhörsledare). Hon slog igen dörren och jag var helt själv. Även här fanns visdomsord av Kung Kamprad skrivna på väggarna. Började få grova sektvibbar... Snart kom Alexandra chefen för Communication and Interoir Design indundrande med Jesus, Julia, och Eli släpande efter sig. De frågade mig vart jag befunnit mig natten mellan min födelsedag och 7 augusti 2009. Jag drog hela alibit och de verkade nöjda. Efter att de klarat upp vad jag hade haft för mig i Värmland och Stockholm lättade stämningen och förhöret övergick i klassiskt spansk kafferep. De berättade hur de jobbade på avdelningen och lite allmänt om Ikea. Showroom skulle jag troligtvis hamna på. Där skapar vi rum, eller "stämningar" som de ville kalla dem, utefter olika kundprofiler. Ljussättning, möbelval, färg på väggarna och så vidare. När vi väl har klart för oss det ska se ut sätter vi igång och bygger stället. Jag hade inga problem med att verka vaken och intresserad kan man ju säga. Flippat bra tänkte jag! Många kindpussar senare lämnade jag stället med ett leende på läpparna. Nu var det inte ett försäljarleende längre, utan klappa sig själv på ryggen och säga fan va bra du är leende. Sjukt nice! Handlade sill, lingonsaft alhgrens bilar, gifflar, knäckebröd, älgformad pasta och kaviar innan jag hoppade på bussen hem till Sagrada Familia.

Nu väntar jag bara på ett telefonsamtal som bekräftar att jag fått praktiken. Men i mitt eget huvud har jag redan segrat. Heil Kamprad!